DAGENS TANKE
Du får mig att skratta, men du kan samtidigt göra mig så ledsen, precis som att du vet vilka knappar hos mig som leder till vilka reaktioner. Du dyker upp ibland, för att försäkra dig om att jag fortfarande finns kvar och att jag inte har glömt dig. Men hur ska jag kunna glömma när du påminner mig? Finns det skäl nog att tro att framtiden har något för oss? Eller vill du ha en trygghet som står med öppna armar när du kommer hem igen? Vår korta tid gav oss mycket, vi kom nära varandra, men samtidigt gled vi lika långt isär som isblocken på polerna. Vem eller vad är det vi försöker lura? Jag vill inte tycka om dig, jag ansträngde mig för att hata dig. Men föll varje gång tillbaka till ruta 1 där vi började den där kvällen. Jag har släppt dig, men jag kan inte glömma dig. Jag lever mitt liv, men du finns i mina tankar. Du gör mig så illa samtidigt som du får mig att må så bra. Frågan är hur framtiden kommer se ut den dagen du mår bra? Finns det plats för två pusselbitar som mig och dig i det stora hela? Ska vi sitta brevid varandra? Eller ska vi vara i varsin ände? Många frågor där svaren lyser med sin frånvaro. Det är miljoner bitar som ska falla på plats innan vi hittar våra platser i pusslet. Många hav som ska korsas och många broar som ska brännas. Har vi bränt våra broar? Eller hann vi släcka dom i tid? När pusslets alla bitar börjar falla på plats, när vårens första blomma ploppar upp ur marken, och när höstens löv börjar falla, när snön åter ligger som ett täcke på marken, vart befinner vi oss då? Brevid varandra, eller i varsin ände?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar