Åhh jag blir så trött!

Nu var jag på banken för att köpa mig en ny dosa efter att ha slarvat bort den gamla i flytten. Står i kö i hundra år för att vid pensionen tider äntligen få komma fram till kassan, då jag märker att jag inte har mitt legitimation med mig!!!! Det är panik med räkningarna nu som jag måste betala så givetvis glömmer jag det. Det känns så typiskt mig, när det är något viktigt är hjärnan någon annanstans och funderar! Men men! skönt med torsdag idag, snart helg med andra ord och helgen kommer bjuda på godsaker utan dess like. Inga detaljer, jag återkommer med det efter veckans slut.

DAGENS TANKE

Det finns alltid något i allting som får mig att tveka.
För mig är det allt eller inget, det avgör hur jag lever mitt liv.
Men ibland känns det som att allt inte räcker till,
och jag tror att det är det som skrämmer mig.
Att hur mycket jag än får, vad jag än får, så väljer jag att springa därifrån,
förr eller senare finns inget mer än rök kvar efter mig.
Visst ser jag tillbaka, men vad är anledningen till att ta
kontakt med mitt förflutna?
Jag blickar framåt, hittar något, ökar stegen, till jag springer igen.
Jag vet inte vad det är jag försöker att tro,
men det känns som att jag tror att jag alltid kan få något bättre
än det jag har i nuläget.
Och visst, det är sant och kanske sunt att tänka så, till en viss gräns.
Jag är så rastlös i mig själv, låt det hända nu.
Händer det inte nu då springer jag fort,
händer det nu då har jag ingen tid att njuta.
Jag försöker alltid se det onda i det goda, det leder till tvekan.
Tvekan på om det är såhär jag vill ha det, är det såhär jag vill leva resten av mitt liv?
När jag känner att något blir för tryggt är det dags att försvinna innan jag förlorar det.
För det känns på något sätt som att lämnar jag något som är bra bakom mig,
då finns det där i mitt förflutna att titta tillbaka på.
Då är det kvar, precis så bra som jag lämnade det och inget hann bli förstört.
Jag känner en styrka i att kunna gå, när det egentligen är min största svaghet.
Jag vågar inte öppna ögonen, andas ut, och njuta av nuet,
framtiden står alltid och knackar på min dörr.
Jag blundar, andas in, och antar nästa utmaning, utmaningen mot själv och vad jag klarar av.
Ibland ser jag människor runt mig som har ett lugn inom sig,
som på något vis utstrålar trygghet och lycka.
Jag tittar, vänder mig om, springer vidare, fortare än förut.
Jag tror inte på evighet, jag tror inte på trygghet, jag tror inte på lycka.
Jag känner, tvekar, springer. Det är så jag lever mitt liv.
Tar fram mitt förflutna ibland för att beskåda det en stund.
Var det lycka? Ja det var det nog, men jag tittar aldrig för länge,
jag vill aldrig förstöra något som var bra som jag lämnade bakom mig.