CIAO!
DAGENS TANKE
Det är kallt och det är tyst. Jag hör ingenting förutom mina egna andetag. Är det över nu? Jag ser mig omkring, är någon vid liv? Var är mamma? Var är pappa? Jag kryper framåt, det gör ont. Mamma!??!?! Det är tomt, det ligger massa kroppar överallt som jag tvingas klättra över. En man tar tag i min arm och ber om hjälp, men vad kan jag göra? Mannen stänger sina ögon. Pappa?!?! Var är du? Jag kryper vidare, smärtan håller på att ta över. Jag hör skrik runt omkring nu, jag är inte ensam. Skrik av fasa och sorg. Det finns inga hem kvar, allt har fallit till marken, hur kan jag visa hopp när jag ser slutet? Smärtan i min kropp gör att jag måste ligga ner. Jag skriker. Tårar börja falla, det är över snart. Det är med blandade känslor jag inte längre känner min kropp. Ingen kan göra mig illa längre, inga soldater eller missiler kan skada mig. Jag ligger nu inför döden. Hoppet har lämnat mig. Jag vill vara med mamma och pappa. Men jag ligger ensam och känner sakta hur jag börjar drömma, hur jag börjar försvinna. Allt som var grått och dammigt runt omkring mig börjar likna ett ljus. Nu är det över, och jag blev bara 7 år gammal.

Jag känner starkt för folket i Gaza, då jag till hälften har blod därifrån. Jag önskar inget hellre än att det tar slut. Jag sitter med tårar som faller när jag skriver detta, för ingen människa bör tas ifrån sitt liv på det här sättet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar