Ny dag nya tag!

Idag var det en tidig morgon på jobbet kom hit redan halv nio ( vanligtvis brukar jag börja runt 12) men det är skönt att komma upp i tid någongång också. Idag ska jag sluta tidigare för att träffa min mamie som jag inte träffar allt för ofta, vi ska ta en fika och gå och leta present till min plastmorfar som fyller 50 på lördag. Kanske utgång efter det? Vad sägs? Nej. Kanske inte, iallafall inte om jag ska till Sthlm nästa helg då får det vara bra med utgång fram till dess, kanske drar ut en sväng imorgon dock! Men det är vi tysta om. Om två timmar ska jag iväg och ta en lunch med Lina som jag inte har träffat på gud vet när det var sist! Ska bli mysigt. Ikväll är träningsformen afrodans och ska bli riktigt kul att släppa loss lite, blir nästan som att man går i trans när man dansar. Well, that's all for the day people!

Puss

DAGENS TANKE

Ibland undrar jag varför vi tänker så mycket. Större delen av tiden vi lever går åt till att tänka. Tankar som ofta leder till ångest, det är sällan våra tankar är positiva och det drar ner vårat humör. Vi tänker på jobbet, kärlek, sex, vänskap, träning, skönhetsideal, krig, politik, pengar och ja, alla dom grejerna som har en del i våra liv. Men det är alltid i negativ bemärkelse. Och då tänker jag oavkortat på vad jag själv tänker. Och ja det stämmer! Hur hemskt det än låter så kan jag konsten att trycka ner mig själv till botten. Varför ska jag höja mig själv till skyarna? Det finns alltid något som är dåligt och det är alltid något som kan bli bättre. Jag kan stå naken i spegeln och skälla på mig själv även om jag inte på något sätt är överviktig hittar jag grejer jag vill förbättra. Det är sjukt vilka ideal vi har och vad vi propageras med varje dag. Det är inte konstigt att självmord bland unga bara blir fler, det är inte konstigt att unga människor börjar med alkohol tidigt och droger. Man vill undkomma vardagen, vardagen där vi ständigt blir påminda om att vi inte räcker till. Jag blir nästan arg på mig själv när jag tycker om mat, ibland önskar jag mig anorexia för att komma bort från det, och den tanken gör mig ännu argare! Hur kan jag önska mig själv olycka? Hur kan jag vilja att människor ska se på mig med avsmak? Våra hjärnor spelar oss spratt, vi driver oss själva till avsky, osäkerhet och andra saker. Det är lätt att säga att vi mår bra, det är lätt att le när vi träffar bekanta på stan. Hur vi egentligen mår vet ingen eller få människor i vår närhet om. För vi lever i ett samhälle när vi ska vara så himla käcka, vi ska ha koll på det och det, vi ska vara medvetna om vårat yttre, vi ska dränka våra sorger i alkohol och vi ska vara glada. Men när vi tar av masken när vi har kommit hem. Är det värt det? Är det värt att gömma sig själv i jakten på idealet? En dag kommer orken försvinna och tankarna blir värre, och som vi alla vet, det vi tänker kan leda till mer än tårar i vår ensamhet.