Tiden tickar ut.

Nyss hemkommen från jobbet där idag hade riktigt roliga kunder. Och jag kände verkligen för en gångs skull på mycket länge hur mycket jag verkligen älskar det jag gör, hur mycket jag faktiskt brinner för yta. Tänk egentligen hur något så ytligt kan påverka oss så fruktansvärt djupt? Det är något speciellt att se ljusglimten i en människas ögon när hon eller han känner sig vacker, det finns inget bättre än att veta att jag faktiskt har hjälpt till med det. Jag ger mycket i mitt jobb, men jag får så mycket mer tillbaka.

Ikväll ska jag träffa mina gamla frisörpolare, det gänget som var. Vi har verkligen kommit ifrån varandra och det är tråkigt. Ingen är osams, alla vill ses, men tiden tickar och räcker inte riktigt till. Vi planerar en fika nästan vecka varje vecka men dagen då fikan verkställs kommer aldrig. Så ikväll har vi bestämt oss för att samla ihop oss och ta igen en del av tiden vi har förlorat, få tiden att stanna till ett tag, och bara umgås med varandra som vi gjorde förr. Det blir mat och vin och förmodligen massa härliga skratt!

DAGENS TANKE

Jag går förbi ett fönster, försöker kolla in och det jag ser skrämmer mig. En kvinna ser på mig, med ögon utan hopp. Hon gråter utan tårar, hon skriker utan röst. Hon är tom, redo att gå vidare. Ärren i hennes ansikte, påsarna under hennes ögon, hennes kropp är blå och röd. Telefonen är sönderslagen, porslinet är krossat. Hennes dotter kramar om henne, hennes son sitter i porslinet. Dottern rör inte en min, sonen gråter. Vad som pågår är uppenbart, jag kollar bort. Vänder mig om jag springer därifrån. Tankarna i huvudet, gör jag rätt beslut nu? Låtsas jag som ingenting eller låter jag dom bara vara ifred? Är det det dom vill? Kvinnan såg på mig, rop på hjälp? Missade jag hennes sista rop på hjälp? Jag borde kanske springa tillbaka? Ska jag ringa polisen? Jag tänker och försöker göra mitt beslut. Jag springer tillbaka. Kvinnan står kvar i fönsret, dottern kramar om henne och sonen sitter i porslinet. Dottern börjar skrika, sonen gråter och kvinnan ser på mig en sista gång, hennes blick visar något jag inte såg tidigare, en skräckblandad lycka. Jag hör ett skott, barn som skriker, kvinnan ler innan hon faller till marken.


Kvinnomisshandel i hemmet är vanligare än vi tror, och närvarande barn vid dessa tillfällen är ännu vanligare. Detta måste få ett stopp och det är vi som måste göra det. Vi tänker, men vi för det inte vidare till handling, vi blundar för verkligheten som finns runt omkring oss. Många ropar på hjälp, men vi lever i vår egen bubbla och vill inte se världen utanför, den är hemsk, tragisk och smärtsam. Vi måste öppna våra ögon, och göra något innan kvinnan ler.